Önskar alla en riktigt god jul och ett gott nytt år!
I förrgår hände en hemsk olycka - som turligt nog slutade lyckligt! Att livet balanserar så, som på en tråd, är något som vi alla kan tillåta oss minnas så här i juletid. Juletid då många människor möts och umgås. Jag är glad att uppleva denna jul med nära och kära.
Vi, jag och Jacqueline som var närvarande, tror det gick till så här när olyckan var framme: Vi var på Hundöarna på Drottningholm, ett vanligt rastningsställe där hundratals hundar rastas varje vecka.
Mina mopsar nosade omkring, de var inte så långt bort från oss andra. Troligen hittade de harpluttar. Avila halkade då i vattnet, varpå Carmen säkert skulle försöka hjälpa till och halkade därmed efter. Sedan kom Smilla och skulle hjälpa mopsarna varpå även hon föll i. Tur för Smilla fastnade hon i leran så hon badade inte hela kroppen. Tillräckligt i tid, men nästan för sent, hittade jag mina 3 hjärtan i det iskalla vattnet. Jag hoppade i utan att tänka annat än att de måste upp, NU! Jag fick snabbt upp Smilla, och Jacqueline, som jag i panik ropat efter, stod ovanför lerkanten och drog vidare upp hundarna från mig, som låg i vattnet, och upp på land.
Vidare vadade jag ut ett par meter till mopsarna. Tyngd av blöta vinterkläder. Fick efter några sekunder tag i en mops i varje hand och simmade med fötterna iklädda osmidiga vinterkängor. Jag kände hur nertyngd jag var av kyla och kläder. Jag skjutsade upp mopsarna mot land där Jacqueline drog upp dem upp för lerkanten som var ett par meter djup. Sen var det bara jag kvar i vattnet. Jag skrek allt vad jag kunde: "Hundarna, hundarna", men viskningar var det enda som kom ur strupen.
Som sagt, tung och stelfrusen. Jackie fick med helt egen kraft, sån där adrenalin-kraft som man kan få när det är kris, dra upp mig ur vattnet. För i leran, så kall, hittade jag inget eget grepp. Varken mina fötter eller händer hittade något att stå på eller hålla i.
Det var det vidrigaste jag varit med om. Det gick så sjukt fort alltihop. Änglavakt och Jackie som var där och drog upp oss 4. Tack Jackie <3
Vi mår allihop bra, lite möra i kroppen. Men mest chockade är nog vi tvåbeningar. Nu bara vilar vi oss alla två- och fyrbenta och tar det lugnt och rår om varandra <3
Tack livet
//Stina
Ps. Rapport: Bellas mage växer så det knakar! Om 4 veckor är det dags för lilla fröken :) Ds.
I förrgår hände en hemsk olycka - som turligt nog slutade lyckligt! Att livet balanserar så, som på en tråd, är något som vi alla kan tillåta oss minnas så här i juletid. Juletid då många människor möts och umgås. Jag är glad att uppleva denna jul med nära och kära.
Vi, jag och Jacqueline som var närvarande, tror det gick till så här när olyckan var framme: Vi var på Hundöarna på Drottningholm, ett vanligt rastningsställe där hundratals hundar rastas varje vecka.
Mina mopsar nosade omkring, de var inte så långt bort från oss andra. Troligen hittade de harpluttar. Avila halkade då i vattnet, varpå Carmen säkert skulle försöka hjälpa till och halkade därmed efter. Sedan kom Smilla och skulle hjälpa mopsarna varpå även hon föll i. Tur för Smilla fastnade hon i leran så hon badade inte hela kroppen. Tillräckligt i tid, men nästan för sent, hittade jag mina 3 hjärtan i det iskalla vattnet. Jag hoppade i utan att tänka annat än att de måste upp, NU! Jag fick snabbt upp Smilla, och Jacqueline, som jag i panik ropat efter, stod ovanför lerkanten och drog vidare upp hundarna från mig, som låg i vattnet, och upp på land.
Vidare vadade jag ut ett par meter till mopsarna. Tyngd av blöta vinterkläder. Fick efter några sekunder tag i en mops i varje hand och simmade med fötterna iklädda osmidiga vinterkängor. Jag kände hur nertyngd jag var av kyla och kläder. Jag skjutsade upp mopsarna mot land där Jacqueline drog upp dem upp för lerkanten som var ett par meter djup. Sen var det bara jag kvar i vattnet. Jag skrek allt vad jag kunde: "Hundarna, hundarna", men viskningar var det enda som kom ur strupen.
Som sagt, tung och stelfrusen. Jackie fick med helt egen kraft, sån där adrenalin-kraft som man kan få när det är kris, dra upp mig ur vattnet. För i leran, så kall, hittade jag inget eget grepp. Varken mina fötter eller händer hittade något att stå på eller hålla i.
Det var det vidrigaste jag varit med om. Det gick så sjukt fort alltihop. Änglavakt och Jackie som var där och drog upp oss 4. Tack Jackie <3
Vi mår allihop bra, lite möra i kroppen. Men mest chockade är nog vi tvåbeningar. Nu bara vilar vi oss alla två- och fyrbenta och tar det lugnt och rår om varandra <3
Tack livet
//Stina
Ps. Rapport: Bellas mage växer så det knakar! Om 4 veckor är det dags för lilla fröken :) Ds.
